om jag skulle placera ut alla delar i mitt liv i olika kretser utan att se helheten och jämföra med varann, så skulle jag må bra, tror jag.


jag tänker alldeles för mycket för att må okej. när gjorde jag senast något så spontant att jag älskade mig själv och inte ångrade mig? jag var sån förr, jag tänkte aldrig. varför har jag förändrats till en dagdrömmare? jag betämmer en bild i huvudet, drömmer om hur fint det skulle kunna vara, tror att det kanske kommer att hända. men gör det de?

det jag vill kunna skriva är att jag lever för nuet. med viss framförhållning och att en liten del av mig kan säga stopp när det blir FÖR mycket, men inte för mycket. jag vill fortfarande kunna leka, spela, skoja och skratta som jag gör nu. utan att ångra mig efteråt.

detta har inget samband, jag vet. men det tror inte jag att mitt liv heller har. varför skulle jag i sånna fall gruva mig för allt jag egentligen vill göra i stället för att göra det? och varför skulle jag bara göra saker, som jag sedan ångrar?

det jag behöver nu är något stabilt att luta mig mot. någon som kan säga till mig när det blir för mycket om jag inte inser det själv. någon som kan ta hand om mig, när som genom ett sms kan förstöra en vecka för mig och jag ser de inte själv. förens efter.

jag vill ha ett hus, en man, barn och lycka. jag vill inte ha de nu. men jag vill veta nu att jag kommer kunna få det. jag vill veta nu att jag är så säker i mig själv, att jag skulle våga ta steget och hitta det. jag vill inte tveka längre, för jag vet att jag kan om jag vill.

jag saknar faktiskt ´liite mitt gamla jag. den som alltid skulle ha alltid som den ville. skulle styra och ställa och blev arg i stället för ledsen om någon sa ifrån.

men det funkar inte så. alla går vidare. och på de åren jag har förändrats nu, har alla andra också gjort det.

men jag lever fortfarande i samma gamla skitstad, med samma gamla skitfolk och det finns inte många stunder då jag faktiskt njuter av att veta att det är här jag hör hemma. men på något plan vill jag inte härifrån.