hm..

har funderat i natt, kanske därför jag inte kunde sova. de brukar ju kunna vara så, att man börjar tänka på något, kanske någon som ska hända,eller något man vill ska hända. de brukar vara skönt, för jag brukar iaf alltid att somna mitt i mina sköna tankar. men inte inatt. de kändes helt plötsligt som att de var så sant. som att de jag tänkte var så seriöst och så, som de verkligen är nu. just därför kan jag inte sluta tänka på de, i största allmänhet, tror de var därför jag fick ont i magen, och huvudet och gick hem från skolan.
men de jag inte kan sluta tänka på är liksom om livet ska vara som de är nu? så enkelt, fast ändå så åt helvete svårt. och om man trivs ena dagen, skattar och tänker att de är såhär jag vill ha de, så kan motsatsen visa sig efter bara någon timme. hur ska man veta hur man vill leva? och med vilka? på den senaste tiden har jag fått känslan av att jag både har trivts, och vissa dagar har jag bara velat dött. jag tror att de beror på dom jag umgås med, eller de är ju klart att de är dom som får en glad! men är de då också dom som får en ledsen och besviken?
på bara dom få timmarna jag har varit i skolan idag, har jag känt tusen olika känslor, samtidigt. varför? borde man inte vara glad, när man är omgiven av människor som man älskar, och som jag vet älskar mig. eller, vet jag? de är konstigt att man själv kan göra så många misstag på så kort tid och inse de, medans man nästan aldrig hör från andra hur fel dom tycker att dom har gjort. skäms man? jag tror att jag gör de, de kanske inte är så konstigt heller, med tanke på hur jag skulle ha känt om de hände mig.
men när jag tänker efter, så gäller de egentligen bara veckor. för några ynka små veckor sen, mådde jag hyffsat bra. mina vänner fanns för mig, och jag för dom. även fast de egentligen inte fanns så mycket att finnas där för, de var liksom enkelt och bra bara.
& varför blir jag besviken hela tiden? i dom lägerna där jag egentligen borde hoppa av lycka. kanske inte bara för min skull, men man ska glädjas åt sina vänner. när dom har de bra. kan de vara för att jag känner mig osäker? , på va som ska hända, vad som ska hända med mig. när de känns som att alla går vidare, och jag står och trampar i samma gamla spår.
jag tror att de är för svårt att försöka hitta en lösning, om de ens skulle gå att göra de? tveksamt. va ska man göra åt att jag tänkter helt idiotiskt helt plötsligt. jag vill ju egentligen bara ha de bra, vara glad, som jag brukar och skratta mitt hysteriska skratt. men frågan är om de är värt de? just nu är jag i en period där de känns som att jag bara vill lägga mig i sängen och bli uppslukad av sömn, isolera mig från allmänheten och vakna upp där jag trivs riktigt bra.

missuppfatta mig rätt. ni vet vilka ni är, som jag älskar. och de menar jag verkligen. jag hatar att vara i bråk och tjafs, de klarar jag mig pretty much utan.
men kan de vara så att även fast man tror att man vet och kan så jäla mycket, att man egentligen är omringad av svikare?