satan

ååååh tusen bedrövelser sen
så längesen
är det nu som det tar slut?
du kommer nog aldrig mer vara min vän
de var för längesen 
ingenting jag säger spelar nog längre någon roll
får jag ens ha kvar dig som min vän?
jag letar efter något att säga som kan ändra allt
nått mer än det jag redan sagt 
men länge leve du min vän 
du som alltid följt mig hem 

ingen har väl sagt att livet måste vara lätt?

.... för då vet jag inte vad den personen tänkte med.
jag vet inte riktigt vilket period jag har kommit in i men oavsett så känns det som att fel saker händer fel personer hela tiden. de som nu får mig att le blir sårade och de som jag får att le finns inte på riktigt.
även fast inget konkret jättesorligt har hänt mig nu så blir jag alltid så fundersam över livet när folk runt om kring mig är ledsna.
jag vill tro att det är för att jag bryr mig och vill känna medkänsla men det ligger så mycket mer i det. som att varför får folk för sig att göra någon ledsen? ingen i hela världen vinner ju på det.

det viktigste just nu är att veta vem man har vart. jag vill inte bli besviken elller ännu mindre sviken av någon jag älskar. just därför tänker jag aldrig någonsin mer säga nej om någon vill ha mig där för när som helst kan det vara ombytta roller och de är jag som behöver en vän. eller två.
jag vill inte att livet ska kretsa runt att man ska behöva oroa sig för att man inte kommer ha någon där om något händer. för mig ska de vara en självklarhet och ingenting annat. har man utgett sig för att vara en del av en vänskap ska man vara med i alla moment av den vänskapen. inte bara de lätta och roliga.


nu vill jag bara spola tillbaka tiden någon månad då allt var bra. jag visste vilka jag hade och ingen svek. nu tänker jag hela tiden att nästan smäll kan vara runt nästan hörn så jag vill inte gå dit. jag vill inte utveckla mig själv mer än jag behöver för att jag är rädd att mista fler personer som jag bryr mig om och älskar. därför står jag hellre still och bara ger tillbaka det jag tar emot. vilket just nu har lett mig till den punkten då jag har insett vad jag har missat. mycket. mycket dåligt. saker som förr var så självklara är nu helt suddiga och jag förstår inte hur allt ska gå till, eller hur det har gått till. jag behöver en förstående hand

dags att ta förväl för denna gång och hoppas påett gladare inlägg next time.
hoppas på en förändring till next time
hoppas att tidmaskinen är uppfunnen till next time

hatar att min hjärna bara fungerar klart på natten. när jag är själv.
då jag inser precis allt som jag ignorerar på dagtid. när jag inte är själv.
typ på fester tillexempel, då jag ignorerar en hel del.
fast jag som nu i efterhand (när min hjärna fungerar) ångrar att jag kanske gjorde.

så ånger. vadfan är det egentligen? man kan ju inte göra något än att må dåligt övere.
så sluta finnas nu.
fast även om jag hade fått gjort om det så hade jag ju inte vetat att jag skulle ångra det sen.
så jag hade nog förmodligen gjort samma sak. igen liksom.
så det blir ju ingen skillnad egentligen.
hm skit samma vem bryr sig --> RETARDinlägg

blir ruskigt trött på en vän som iallafall en gång i tiden var en äkta,
när det plötsligt visar sig att mycket var ren och skär falskhet.
ännu mer så, när det ska vändas på't
så att det ska se ut som att det är jag som har gjort fel.
men jag ska inte ta åt mig,
jag ska inte bli ledsen och jag ska inte gråta.
fast det just nu är det det enda riktiga jag vill göra.
men jag antar att livet går vidare,
även fast detta känns som en rikig vänskapskärlek som man aldrig kan eller vill släppa,
så antar jag att jag måste.
kanske mest för min egen skull.
inte för att jag någonsin kommer sluta förundas över dig,
öch inte för att jag vill erkänna - men ännu mindre se upp till dig
jag måste bara lära mig att sluta älska dig ...