blir ruskigt trött på en vän som iallafall en gång i tiden var en äkta,
när det plötsligt visar sig att mycket var ren och skär falskhet.
ännu mer så, när det ska vändas på't
så att det ska se ut som att det är jag som har gjort fel.
men jag ska inte ta åt mig,
jag ska inte bli ledsen och jag ska inte gråta.
fast det just nu är det det enda riktiga jag vill göra.
men jag antar att livet går vidare,
även fast detta känns som en rikig vänskapskärlek som man aldrig kan eller vill släppa,
så antar jag att jag måste.
kanske mest för min egen skull.
inte för att jag någonsin kommer sluta förundas över dig,
öch inte för att jag vill erkänna - men ännu mindre se upp till dig
jag måste bara lära mig att sluta älska dig ...