för ett mms på en hand, en finfin hand & ett sött sms dog jag.
eller jag blev iaf så glad så jag nästan grät.
det jag fick bekräftat, var att jag inte är bortglömd.
att jag är en sån som iaf han kommer ihåg.
jag struntar i om det är obetydligt för någon annan.
för nu handlar det om mig.
& helt seriöst, det gjorde mitt liv underbart.
och det kommer att sitta i, ända tills något liknande bra händer.
min enda fråga är bara,
hur man kan sakna någon så åt helvete mycket, som man aldrig riktigt kände?